Det har nu gått snart 6 år sedan jag våren 2015 fick besked om att jag hade utbredd cancer i min kropp. Under flera månaders tid hade jag börjat må allt sämre, med märkliga smärtor här och där, allt sämre aptit, allt större trötthet och en feber som inte ville ge med sig. Men trots det, och trots att jag tidigare hade förlorat min pappa i cancer, så fanns ändå inte den "självdiagnosen” i mina tankar.
Jag försökte – vid flera tillfällen – få förklaring och hjälp inom den vanliga vården, t o m vid två olika vårdcentraler. Men det enda jag lyckades få där var en snabbdiagnos på ”lumbago”, samt recept på antiinflammatorisk medicin och uppmaning att kontakta fysioterapeut för att utöva sjukgymnastik.
Så cancern fick gro och växa ifred alldeles för länge, innan den bokstavligt talat bröt fram i slutet av maj 2015. Genom att mitt högra ben helt enkelt gick av, vid en normal promenad över ett vanligt golv. Några dagar innan den akuta händelsen hade jag dock fått kontakt med en ambitiös och observant ung läkare, vid ett akutbesök i öppenvården. Och han remitterade mig omedelbart till ordentliga röntgenundersökningar, vid första möjliga lediga tid. Vilket blev synonymt med förmiddagen efter att benet hade gått av. Vilket ju kom väldigt lägligt då, vill jag påstå...
Röntgenundersökningen gav klart besked om att jag hade en mycket spridd cancer i min kropp. Det vore nästan enklare att räkna upp de organ som inte var drabbade, istället för de som hade tumörer. Jag ska dock inte göra någon av de uppräkningarna.
Beskedet var förstås väldigt chockerande och nedslående för mig och min familj, men gav även en viss befriande aha-upplevelse, eftersom jag själv så länge känt att något var väldigt fel. Redan någon vecka efter cancerbeskedet ljusnade det dock lite, eftersom provtagningar visade att alla tumörer hade sitt ursprung i en aggresiv form av lymfom, vilken som regel går bra att behandla – ibland t o m så pass väl att den försvinner helt. Men genom att cancern hade fått härja fritt så länge, hade tumörer också hunnit etablera sig i skelettet. Och det var detta som orsakat att ett förmodat friskt (och relativt ungt) lårben gick av.
Sedan följde några månader med väldigt tuff cellgiftsbehandling. Jag tvingades också tillfälligt flytta från min gård, eftersom jag inte hade någon rimlig möjlighet att klara vardagslivet där på egen hand, med ett uselt fungerande högerben och när effekterna av cytostatikan däckade mig – mer än vad enbart själva cancern hade gjort. Efter halvåret med cytostatika-behandlingar följde några veckor med dagliga strålbehandlingar. Och som pricken över i genomgick jag till sist, våren 2016, en större bukoperation, eftersom man där funnit suspekta cellförändringar vid en av efterkontrollerna.
Men de följande rutinkontrollerna gav sedan bara positiva besked, så sommaren 2016 vågade jag mig på att flytta tillbaka till min kära gård i norra Ångermanland. Och jag vet inte riktigt vem som var gladast över det: jag själv, eller mina två fyrbenta katt-livskamrater :)
Det visade sig dock vänta fler tunga tentamensuppgifter, i min Livsutbildning. Hösten 2016 förlorade jag en av mina allra bästa väninnor och några månader senare var det dags för kära lilla mamma att lämna Jordelivet. Och ett par månader efter det gick min älskade lilla "solkatt” vidare till andra sidan. Tretton år hade vi då haft tillsammans och för mig – som står minst lika nära djuren som människorna – så blev det förstås ett väldigt stort tomrum efter honom.
Döden är visserligen en lika naturlig del av livet som födelsen, men sorgen blir ändå tung, när vi inte längre kan vara tillsammans med våra kära i den här fysiska dimensionen, på samma sätt som förut. För oss närmast stående medför ju också en medmänniskas Hemgång många administrativa och praktiska arbetsuppgifter, som måste hanteras, oavsett om kraft finns eller ej.
Svåra händelser kan också stöka till det rätt ordentligt i familjerelationerna ibland. Och även det har funnits med bland mina tentamensuppgifter under den närmaste tiden efter canceråren.
Men…. allt det här tvingade mig ju verkligen att stanna upp och begrunda vad som faktiskt är viktigast för mig i livet. Inte helt oväntat har svaret blivit: Att få befinna mig i kärleksfull gemenskap med nära och kära - såväl blodsbandsfamilj som själsligt närstående. Och att vårda och njuta av en levande relation till Moder Jord och Kosmos – inte minst i allt det praktiska arbetet vid gården, i form av odlande och samlande och skogsvård. Dessa insikter om livets verkliga värden var också en starkt bidragande orsak till att jag under sjukdomstiden överlämnade delar av LivsStrömmens förlagsverksamhet till andra entusiaster.
Jag vill inte säga att jag nu ”är tillbaka” från min cancersjukdom. Jodå – sedan ett drygt år tillbaka så är jag visserligen förklarad fri och frisk från cancern! :) Men alla de händelser och lärdomar som de senaste 6-7 åren har gett mig, har förändrat så mycket – både inom och utom mig själv – att jag istället vill säga att jag har påbörjat ett ”nytt liv”. Och inte bara gått till ett nytt steg i det gamla. Varken jag eller min vardag kommer att bli desamma som innan mötet med Herr Cancer. På det fysiska planet är det nu både ett och annat som inte längre fungerar lika smidigt och självklart som förut. Och det fordrar ju sin beskärda del av min tid och uppmärksamhet, och sänker mig ibland också känslomässigt. Men på det stora hela så upplever jag numera tillvaron djupare, starkare och ännu mer mångdimensionell, och jag tar in livet mer öppet och naket än tidigare. Och den stora gåvan skulle jag verkligen inte vilja vara utan, för det fyller mig med en djup tacksamhet, äkta glädje och frid.
Så… det här är alltså orsaken till att jag under några år nu inte har lämnat några spår i offentligheten – LivsStrömmens hemsida och Facebook-sida inräknad. Under åren med cancern (och behandlingarna, inte minst!) behövdes ju all min energi till att ”bara” klara av det vanliga livet, på olika plan. Och rehabiliteringen och återanpassningen därefter har också fordrat mycken fokus. Faktiskt kan jag numera verkligen förstå de som totalt "drar sig undan världen” – för att finna sig själva och/eller gudomar, upplysning, kreativitet etc. För jag har verkligen behövt minimera intrycken från världen utanför – inklusive ”relationsenergier” – för att kunna ta hand om mig själv och försöka finna en ny balans, med ”den nya Karin”, i detta nya, annorlunda och långsammare liv.
Numera har jag bara kvar en
mindre LivsStrömmen-verksamhet, som är precis lagom för mig
att hantera. Jag vill väldigt gärna fortsätta ge ut böcker som kan utgöra god näring för mänsklig tillväxt. Vare sig det
handlar om att öppna drömmarnas rika skattkista, att lyssna på gudinnors och gudars vägledning, eller att känna igen sig själv i en
enskild människas fängslande livsberättelse.
Och mayakalenderns Tzolkinpuls, med sitt fascinerande "
sjökort" över vår utveckling, är något som jag under många år haft som en naturlig och viktig del av min egen tillvaro. Även detta vill jag gärna kunna fortsätta dela med mig av till andra, eftersom det är ett så värdefullt redskap i livet. Men – som bekant så kan ju bara männskan spå, och det är ändå gudarna som rår. Så det återstår att se vad mina kommande år har att erbjuda, i form av utmaningar, möjligheter och värdefulla erfarenhetsgåvor.
Med varma hälsningar från Barfota-Karin
– ännu kvar i LivsStrömmen